Skrifter & ord
För den som skulle råka vara intresserad
Jag började skriva för inte så länge sedan. Så här offentligt i alla fall. Har inte läst oändligt många böcker heller. Visst har jag läst, men är ingen bokmal. Så vad gör jag då här?
Är inte riktigt säker, men jag tror jag utmanar mig själv. Genom att försöka skriva ännu mer av sånt jag inte alls behärskar.
Jag vill i ärlighetens namn skriva fler romaner - det vore fantastiskt roligt - men jag vill prova på annat också.
Utöver att fokusera på kommande romanprojekt hade jag tänkt hålla skrivarlågan uppe med hjälp av min lust. Det ska vara roligt att skriva. Det är roligt, men tidigare erfarenheter av kreativa processer har fått mig att verkligen inse vikten av lust. Därför behöver jag koppla loss från specifika mallar eller krav och bara slänga mig ut i formlösheten då och då. Den här sidan är perfekt för det.
Här nedan kommer jag att samla en del av mina tankar - i just olika formlösheter. Det kanske kan vara kortare noveller, krönikor, dikter eller annat jag inte har något namn för. En osalig blandning av både det ena och det andra. Högt och lågt.
Lusten att skriva avgör vad som kommer. Man kan säga att jag lär mig här. Inför den som skulle råka vara intresserad. Taktlöst och ibland kanske tondövt, jag vet inte, men förhoppningsvis även taktfast - nån turlig gång.
***
Prominenta pronomen
Vad vore jag utan dig
Vad vore du utan mig
Vad vore vi utan er
Vad vore ni utan oss
Vad vore han utan henne
Vad vore hon utan honom
Vad vore de utan dem
Vad vore alla utan varandra
Totalt regellösa
***
En kärleksförklaring till mina tangenter
Jag känner de små upphöjningarna under mina fingrar. På hitsidan av F- och J-tangenterna. Ett finger på varje hand har blivit beviljade att härbärgera en liten yta på den relativt lilla plastkvadraten. Synliga och lätt åtkomliga. De ligger där, knappt märkbara, under både höger och vänster pekfinger. Tangenterna är egentligen precis som alla andra, men ändå något helt annat. F och J vet man var man har. Bekanta. Ibland, när orden inte kommer kan jag bara försjunka i den härliga känslan av att de ändå finns där. Känna hur de väntar. Väntar på att vi ska börja om på något nytt. Så känns det verkligen. Att vi börjar på något nytt. Kanske just med anledning av vi känner varandra så väl? Som ett sammanhållande kitt får de mina yttersta och känsligaste delar av extremiteterna att lägga sig tätt intill varandra.
Allt känns rätt. Även i mörkret, eller när jag sluter mina ögon hjälper de mig att hitta hem. Små rektangulära fasetter. Jag tycker de är vackra. Kanske just för att jag vet vad de betyder för mig? Likt sockerpärlorna på en mandelkubbe som smyckar den guldbruna och lite nariga ytan kittlar de min fantasi.
Jag behöver dem. Nu. Alltid. För vad vore jag utan dem? Hur skulle jag
kunna hitta tillbaka i mörkret utan dem - utan dig? Jag vet inte och jag vill
inte veta. Somliga säger att det finns andra. Det finns det. Men jag har provat.
Fasetterna har jag också sett hos många andra, men inte hos alla. Och allt det
andra då? Det är också av stor betydelse. Även om inte utseende är allt. Jag
vill inte riskera någonting. Om du inte fanns ... hur skulle det gå för mig?
Skulle jag kunna uttrycka mig? Skulle jag vilja säga något överhuvudtaget?
Skulle jag kunna det?
En tid har gått och du finns inte mer hos mig. Du är borta och jag saknar
dig så. Jag sitter här i vardagsrummet tillsammans med en annan. Jag tittar på
min nya men det är inte samma sak. Det känns inte tillnärmelsevis på samma sätt
som det gjorde med dig.
Åh, vad jag saknar dig nu!
Vill bara blunda och försöka
ta in den tid vi hade tillsammans. Önskar så gärna uppnå den känslan igen. Vår
samverkan, vår gemensamhet, vår framtid. Min nya har inte "det där". Inte ens
fasetterna på F och J, men jag har ett sånt stort behov av att beskriva mina känslor för
dig, nu när du inte är här hos mig mer. Jag vill att du ska veta. Var du nu
befinner dig? För sista gången. Det är du värd.
Mitt hjärta bultar hårt i min kropp vid tankarna på dig och jag känner mig ... bara svag. Jag blundar och sätter fingrarna mot min nya, men utan fasetterna trevar de bara. Söker. Jag försöker ändå:
Hag öksjar dug, akktud!
***
Ville ville
När Ville var liten, polis Ville ville
bli
När Ville blev större visste Ville inte alls vad Ville ville bli
Det visste Ville inte när Ville blivit
stor heller, så då blev han det
***
Leverans spelar roll
- Litä' bi'. DOOO' BI'.
Paus.
Tystnad.
Mer paus.
- Däää' lamm-pa!
Kort paus.
- Brrr-brrrmmm!!!
Lagom lång paus.
- Äää-ääähhh, neaaa! Da-da! Da-da-da-da-da. Mhhh!
Ska försöka förklara ovan:
- Pappa, ser du att där borta åker en sån där ... är det en Fiat 500, bensinare? MEN KOLLA DÄR DÅ FARSAN! ASSÅ, FARSAN, SER DU, EN CORVETTE, V8?
Paus.
Tystnad.
Mer paus.
- Förresten, har du sett lampan som hänger där uppe i taket, ovanför bordet? Har du sett den? Det har jag. Har inte du sett den? Pappa?
Kort paus.
- Eller, jag kom att tänka på de där bilarna igen! Förlåt. Men hörde du Corvetten? Den lät riktigt jäkla as-skönt.
Lagom lång paus.
- Äh, nu pallar jag inte sitta här mer. Du verkar inte alls intresserad av att snacka om det jag ser här utanför ändå. Kan du lyfta ned mig från den här stolen? Jag sitter fast. Det vet du farsan. Hör du mig???!!!
***
Göteborg
(Mitt första försök att skriva en novell. Skickade in den till en tävling t.o.m. Den vann inte. Kan någon förstå varför?)
En novell om en ovanligt vanlig stad
Göteborg är så annorlunda. Inga fjäll. Ingen snö. Inte så kuperat heller. Men helt egna och ovanliga trafiklösningar. Och egna människor. Ungefär en halv miljon. Man kan slå följe med en okänd en ifall man frågar efter vägen, även om platsen man efterfrågat ligger en längre bit bort.
Det är ovanligt. Men bra.
Man kan se nästan hela Göteborg genom att åka
spårvagn. Man kan till och med se skärgården på det viset. Ja, inte från själva
spårvagnen då, men genom att använda samma biljett som man köpte för att åka
spårvagn.
Det är ovanligt det med. Och lika bra. Eller
till och med bättre än det första bra. Men det beror på vem du frågar.
Ja, Göteborg är så väldigt annorlunda. Det är
ovanligt.
Fast … ovanligt i jämförelse med vad?
I jämförelse med mycket faktiskt.
I jämförelse med vår huvudstad.
I jämförelse med vår nordligaste stad. Och
vår sydligaste.
I jämförelse med hjortronsylt.
I jämförelse med nästan allt. Till och med i
jämförelse med sig självt.
För att om man jämför Göteborg med sig själv
på svenska och engelska så blir det helt olika. Det är ovanligt.
Så kan man inte göra med vår huvudstad. Eller
med någon annan stad heller, för ifall man jämför alla andra städer med sig
själva på samma sätt så är de inte annorlunda alls. De är helt lika. Men
Gothenburg. Oj, så annorlunda. Prickfritt.
Och så måste man påla. Och påla. Men då blir det fint också till slut. Men Göteborg som plats är även helt vanlig trots att den är så ovanlig. Trots sin särprägel. Det befolkas av alldeles vanliga människor. Göteborgare. Så kallas invånarna förvisso ingen annanstans, men de är precis lika vanliga som andra. Nästan. De har kanske en annan humor? Men det kan man inte veta säkert.
Vissa av invånarna skulle älska ifall Göteborg bara var lite större. Men vissa älskar litenheten. Och skäms inte alls över den. För staden är ju stor i jämförelse, fast den även är liten i jämförelse. Om man bara jämför med rätt grejor.
Många tycker om våfflor med hjortronsylt. Det är rätt vanligt. Och kringlor. Också vanligt. Stora kringlor. Ovanligt. Fast vanligt i Göteborg.
Vissa Göteborgare älskar snö, fast snö sällan finns. Och finns det så finns det inte igen om en liten stund. Men det kanske beror på att Göteborg självt gillar regn. Det gör däremot verkligen inte de andra. De som bor där.
Många älskar skidor. Och höga berg, fast i Göteborg finns bara kullar. Man har hittat lösningen på det där med kullar. Man ska bygga ett jättehögt hus. Det ska heta likadant som en bild på himlen. Fast man har bytt ut en vagn mot ett torn. Måhända för att man vill att huset ska verka ännu högre. Namnet kan även vara en maskerad Göteborgsvits. Det vet man inte. För humor finns. Det kommer att byggas flera andra höga hus runtomkring det där jättehöga huset. Och då blir hela komplexet nästan som ett högt berg. Om man kisar och står långt borta. Fast då kanske man blir av med det i samma veva. Och så står man där med ett komplex igen.
Vissa Göteborgare älskar förresten helt vanliga trafiklösningar, men är ju tvungna att åka genom de som finns ändå. Såna där krångliga. Och det är ju i just de lösningarna Göteborgarna befinner sig när de åker bil precis där. Det är jättevanligt. För en Göteborgare.
Jag bor själv i Göteborg. Jag åker också
genom alla de där trafiklösningarna. Ibland måste jag var riktigt uppmärksam
för att inte missa en avfart. Eller så behöver jag fundera och planera riktigt
ordentligt vart jag verkligen ska. Då kan jag inte sitta och mumsa på en våffla
eller något annat. Och då spelar det ingen roll vilken sorts sylt jag har på heller.
För skylten kommer snabbare än man tror. Och då har man ändå sylten i famnen.
Och för den delen så brukar det inte stå det
man förväntar sig på skyltarna ändå. Det kan stå HAMNAR; och så är det där man
hamnar. Fast man skulle hem. Det är inte helt ovanligt.
Så man kan göra rätt vanliga grejor, ha rätt vanliga tankar och behov fast man bor i Göteborg, men eftersom Göteborg är så ovanligt blir alla händelser det också.
Men det är så vackert. Ovanligt vackert. Jag
tycker att det är så mycket vackrare än många andra platser. Det borde man
tänka på när man bor i Göteborg. Det gör jag.
För att jag har bott vid ett jättehögt berg.
Utan att jag behövde kisa. Där var det ofta mycket snö, men där fanns inte
nästan en halv miljon invånare. Om man på riktigt ska jämföra så var det i
sådana fall betydligt närmare en halv, än en halv miljon. Och hjortron kunde
man plocka där. Att göra sylt av. Det kan man förstås göra i Göteborg också. Om
man bara har hjortronen. Men det är ovanligt att ha.
Annars var inte mycket likt Göteborg där jag
förr bodde. Jo, Erskine förstås! Fast då i form av
snusdosa istället för läppstift. Som om han tagit sin egen ritning igen, och istället för nytt återanvänt den sen.
Men det är sannerligen så-vanligt, även om det andra gången också blev nåt
å-vanligt. För när de blev klara, så sa de att ett stift inte är klart som
korvspad för en byggnad att vara.
Det här är förresten ingen dikt, om ni tror. Det är en novell. Men inte känns det väl som
en dikt heller, va? Kanske en konstig sådan då. Nåväl, vad är väl en nå-väll utan poetiska
inslag? Inte vet jag? Men jag provade just ett slag.
Och det gick åt skogen.
Det blev inte ens en sån där vanlig dikt som
rimmar.
Det kanske kunde ha funkat med humor? Det är
vanligt med humor i Göteborg har jag hört. Sax & fön blir till ett
instrument som sen blir en frisersalong. Det är kul. Och kanske även ovanligt
ovanligt. Hur ska man veta? Man kanske skulle haft sylt till även här. Sylt,
sax, fön. Vad kan det bli? Inte mycket tror jag.
Sylt i frisyren på sin höjd, men det är ju
inte ens någonting. På sin höjd knappt ingenting.
Nej, en riktig Göteborgare hade kunnat. En Göteborgare kan hitta på vad som helst för
roligt. Och hen kan krångla till det. Högt och lågt.
Sylt och skylt. Råd & rön blandat med Sax & fön.
Jag är en oäkta, så då vill det sig bara
inte.
En Göteborgare däremot.
***
INGEN ÄR BÄTTRE ÄN JAG
Ett plus ett är två
Två plus två är fyra
Fyra plus fyra är åtta
Och,
sen vet jag inget mer,
förutom allt det andra jag kan nästan allt om förstås
***
Utomjording
Jag sträcker fram min hand lite
trevande när jag tittar på ... ja, vad, vem, tittar jag egentligen på?
- Hej,
eller ...
Hen förstår nog
vad jag menar, för de har säkert någon liknande procedur där de kommer ifrån?
Vet inte?
Jag pekar på mig
själv och säger sedan:
- Patrik! varvid
jag klappar några gånger med hela handen mot mitt bröst och upprepar mitt namn
två gånger för att förtydliga.
Ungefär som då
man är utomlands och någon lokal gammal tant eller gubbe på sitt språk och
dialekt, för andra eller tredje gången, försöker förklara det hon redan sagt,
fast bara lite långsammare och mer artikulerat. Som om man skulle fatta ett främmande språk bättre bara för att någon upprepar en sak i ett moderat tempo för en.
Ingen reaktion
alls får jag. Jag kan inte avläsa huruvida den står i stridsberedskap, är glad,
orolig, rädd eller något annat.
Jag står och
funderar en stund. Efter ytterligare ett ögonblick börjar jag le. Känner mig
jättefånig. Jag drar övertydligt upp mina mungipor mot öronen och försöker
titta på figuren i ögonen så vänligt jag kan. Funderar på att öppna munnen
lite, så att leendet blir ännu tydligare, men värjer mig snabbt.
Just det, vissa
djur kan bli aggressiva ifall de ser tänder, hinner jag tänka innan tanken fått
genomslag i mig.
Är det här ett
djur förresten? Eller jo, det är klart det är. Det är ju vi människor också.
Det är bara en definitionsfråga. Hen är i alla fall en organism av något slag. Jag
höjer försiktigt båda händerna till skyn, en slags "hands up"-gest,
och börjar gå baklänges. För att ytterligare visa min passivitet upprepar jag
mitt namn samtidigt som jag tar ner armarna och börjar svänga med dem lite. Som
i en slags hurtig dans. Jag får fortfarande ingen som helst reaktion från
varelsen.
Ska jag försöka
hitta något att äta som jag kan bjuda organismen på tro? Då kanske den förstår
mitt vänskapliga budskap och kan ta emot mig och min berättelse? Vilken idé!
Mat behöver alla. Att ge en främling mat eller rädda dess avkomma från något
farligt måste vara ett universellt beteende för att visa vänlighet. Det kan
inte misstolkas!
Jag ser mig om,
fäster blicken på en snårig glänta, och går med snabba steg mot buskarna. Där
hittar jag några bär som jag vet är ätliga. Springer därefter bortåt det
stället jag senast stod på och börjar försiktigt stega fram emot ... den där.
Det där.
Min utsträckta
hand blottar de små bären och medan jag går framåt plockar jag med andra handen
bär från den utsträckta och för dem till min mun. Det här måste hen bara
förstå. Sakta närmar jag mig och till slut står jag med öppen hand på armlängds
avstånd från varelsen. Jag äter ett bär och letar efter något i hens ögon. Nu,
den verkar röra på sig.
- Patrik. Människa, säger jag, medan
jag ler och visar samförstånd.
Kort efteråt är jag i organismens mage. Jag behöver inte berätta vem jag är mer. Det vet den redan. En god medburgare.
***
Runt är skönt
Fruset vatten blir till is
Varm is blir till vatten
Varm choklad blir uppdrucken
Kall choklad blir uppäten
Arla morgon blir till särla kväll
Tidig natt blir till sen dag
Om man bara orkar vänta ett tag
Runda cirklar blir till glober
Kvadratiska cirklar blir till cylindrar
Nä, nu blev det allt helt fel
Till och med rytmen försvann
Men allt verkar gå runt
Ett stort fel kan bli ett litet rätt
Om man bara behandlar orden på rätt sätt
***
Samvetet
Hon sitter där
Jag går förbi, säger hej
ler
Dagar går
Jag kommer tillbaka
Hon sitter där
Jag går förbi, säger hej
ler stelt
Dagar går
Jag behöver gå tillbaka
Hon sitter där
Jag går förbi, säger hej
ler och tänker
Dagar går
Jag måste tillbaka
Hon sitter där fortfarande
Jag går förbi, säger hej
ler knappt, har kval
Det har blivit jobbigt att handla
***
DÄR UTE PÅ ETT BLAD
Där ute. Inte långt från mitt fönster sjunger en talgoxe.
Morgonen är tidig.
En annalkande värme. Ljuset. Den mossbeklädda marken.
En bit av en stens trubbiga kant sticker upp ur jorden.
Bruna löv. Stympade grenar. Huller om buller. Nytt liv på väg.
Tittar ut i sorgmod. Känner smärta.
Tall och björk. Sida vid sida. Så vackra. Jag söker tröst någonstans. Kanske där.
Luften är så klar. Jag kan se allt. Och höra.
Från håll, ett eko. En plankas röst. Arbete.
Ett litet blad där borta. Längre ner. En droppe vilar.
I den vill jag vara.
Ser allt det sköna inifrån bubblan nu.
Så stort det är utanför.
Det skänker mig tröst. För där utanför finns ingen.
Här vill jag gömma mig. Vänta på dig. För här är tryggt.
Här skapades jag. Du. Vi alla.
Om du letar efter mig så kan jag se dig. Du kan inte hitta mig.
Väntar här tills jag ser din oro. Din saknad.
Då kommer jag ut igen.
När du förstår att också jag är människa. Skör och sårbar.
Fastän jag har djup, skrovlig röst och stickigt skägg.
***
FATTAR INTE
Vore jag häst så skulle jag aldrig velat ha nån snubbe som satt på min rygg och bara hade som mål att, i nån slags gemenskap med mig, hoppa över en massa jävla horisontella pinnar hela tiden.
Jag vill chilla, ta ett glas vin och bara ligga i solen. Fattar inte.
***
Tanken
Där uppe ser jag ett löv
Det klev av
Tog lift med vinden
Vet inte vart det ska
Jag tittar och tänker
Kan jag åka med en stund
Jag kliver på
Härligt, blir yr
Ser allting där uppifrån
Följer med en stund
Sakta, vi närmar oss marken
Det går runt, i en dans
Tjoho!
Jag kliver av
Nu tar det lift med vinden igen
Vet inte vart det ska
Jag tittar och tänker
***
Oväntat besök
Jag står där.
Plötsligt, kan inte andas.
Är det idag det händer?
Ser på min vän.
Hon ser mig, är lugn! Hon vet.
Tappar jag det nu?
Jag måste ut - för litet här.
Hon säger:
Just nu är det för litet.
Gå ut och gå.
Då blir det snart stort igen.
Du har fått besök,
av panikångest.
***
Tanklexi
Ibland skulle jag bara vilja
skriva om vad som helst.
Utan att behöva planera, tänka efter eller
ha någon plan alls.
Jag undrar ifall det finns de som
kan göra det?
Så att det ändå blir så där bra alltså.
Ni vet.
Så att det ändå känns
meningsfullt att läsa, trots planlösheten.
Går det ens? Jag måste försöka.
Ja, ni ser ju.
Har redan börjat.
Det är under såna omständigheter
man utvecklas, säger de.
Och jag vill ju verkligen utvecklas.
Vill också lära bort onödiga småord
som: ju, så, ganska och sånt.
Jag misslyckades redan på raden innan ovan rad, ser jag.
Hur hann jag ens slänga ett öga ditt upp?
Strunt samma, jag börjar helt
enkelt.
Se där! Nu tog det minsann tvärt
stopp.
Man kan inte lura det
undermedvetna.
Jag försökte faktiskt.
Det gick ju rätt bra fram
tills att jag skulle börja.
Är det så det funkar med prestation?
Att när man ska göra något som efteråt
ska betraktas tar det stopp?
Tvärstopp.
Jag skriver på och ser vad som
händer.
Tydligen inte mycket.
Tänker
nu att det här blir obehagligt dåligt.
Trodde i min enfald att det
skulle lossna eftersom jag var så transparent i mina tankar.
Tänkte att jag avdramatiserade inför mitt undermedvetna.
Det är nog svårare än man tror.
Eller, jag är nog sämre på det här än jag
föreställde mig.
Men jag ska inte ge mig.
Nu hör jag skidåkningen på tv.
Fy bubblan vad ointressant! Inte
skidåkningen, men det jag skriver.
Nu kom ett sånt ord jag använder
mycket i vardagen: fy bubblan.
För barnens skull alltså. Istället för
svordomar.
Äh, ibland sipprar faktiskt någon
svordom igenom ändå.
Vem försöker jag lura?
Men det kanske är bra med sånt där
vardagsspråk i skrift?
Då kanske jag kommit lite närmare
en direktkontakt med mitt inre?
Och även närmare insikten att jag
inte är intressantare än så här.
Nä, fy fan för detta!
Där kom svordomen också.
Jag ska tänka efter nästa gång
jag ska skriva något.
I alla fall de närmsta hundra
åren.
Men det vore ändå bra att ha en twist på slutet.
Bajskorv.
Jag är tydligen inte vuxnare än
så. Har jag varit pappa för länge?
***
Tacksamhet
Jag kände en varm hand
Fick se ett kärleksfullt ansikte
Någon som log mot mig
och blev mig så nära
Jag var hjälplös och utsatt.
Men där fanns din värme
En tillgiven plats
Jag fyllde år, fick ha kalas
Du delgav dina tankar
Gav mig syskon,
och en del av ditt DNA
Jag fick önska mig saker
Blev lyssnad till, blev tröstad
Fick din vägledning
Du gav mig självkänsla,
förmågan att skratta, att gråta
Visade mig nyckeln till mitt inre
Kom att vara en del av allt det vackra
Lärde mig om frihet
Jag fick uppleva lek, och allvar
Åtnjöt vänskap
Hade turen att bli kär, och älskad
Lärde mig om livet
Deltog i sorg och delade glädje
Såg mina barn växa
Fick höra deras röster,
se dem skratta sig tokiga,
och bli så där lyckliga
Jag blev gammal
Ödmjukt insåg jag,
att kärleken är det största
Kan inte beskriva vad jag
varit med om
Det var något så sällsynt,
Vill göra det igen
För allt gick så fort
***
författarkurs - extrapris endast idag
Det finns så många olika sätt att berätta bra historier
på och jag tänkte här visa ett av mina bästa sätt. Jag kommer här nedan att – på ett
pedagogiskt sätt – försöka bygga upp en liten spänningshistoria med hjälp av en dramaturgisk
modell som de flesta i branschen använder sig av.
Man kan säga att berättandet
är ett hantverk, och att det inte finns så många hemligheter när det kommer
till berättarteknik. Följer man bara vissa "regler" och har koll på den
dramaturgiska kurvan så tror jag att alla kan skriva en bra berättelse. Även
jag alltså.
Här nedan redogör jag för den första delen i en lagom
lång historia som jag tycker lämpar sig för just det här mediet. Det är en
tredelad historia och jag börjar som man brukar, från början.
Efter del 3 ska jag förklara alla steg efter bästa
förmåga, men nu börjar jag med själva berättandet. Så, häng med!
Det var en gång en kille som inte var riktigt som
alla vi andra. Han var inte ens som oss. Han hade liksom inte det där som de
flesta andra hade, eller hade haft. Han kunde inte få det heller trodde många. När han för fösta gången i hela sitt liv var på väg
att sätta sig i ett flygplan så sa kapten:
- Oj, vad är det där för något? Har du alltid ...
Han blev avbruten mitt i frågan och när hans pappa
skymtade till där bakom blev han helt paff.
- Nej då! svarade de alla samtidigt. Vi behöver
inte åka förrän planet går. Vi ska ändå inte vara hemma då.
- Kan man kanske komma med båt också? ropade
hennes bror som stod bakom pappan.
- Nja, det tror jag nog inte, man måste verkligen
vara försiktig. Tänk om det blir inställt och ingen annan heller åker iväg, va?
Hur skulle det bli?
- Nej, men sluta! Nu får du allt ge dig! Varför tror du
att det är så ens? sa den som stod alldeles framför han.
Det var sent snart. Klockan tickade och gick,
medan tiden hastade iväg fort. Och innan någon ens hunnit tänka på vad klockan
egentligen var så ropade Gunnar:
- Vänta! Vänta på mig också! Varför har ingen sagt
till mig?
Killen försökte smyga undan och gömma sig, men
Gunnars mamma var mycket snabbare.
- Hör-du-du, du! Kom inte med såna
bortförklaringar, du ska veta att hon såg dig. Hela tiden.
- Va?! Vem har sagt det?
Tiden gick snabbare nu och klockan hade redan
hunnit bli två. Eftermiddagen skulle komma lite senare och då visste de helt
säkert att morgonen inte var kvar mer. Nu är den över. Helt och hållet. Och de
som inte ens hunnit äta någon middag förut.
Spänningen steg nu mycket hastigt och plötsligt
blev hon alldeles jätteröd i hela ansiktet nästan. Det var bara en del som inte
var helt röd. Den delen var nästan som vanligt. Bara väldigt lite åt det röda
hållet, men det drog mer åt orange.
- Har de hittat den ännu? ropade hon med ganska
låg, men ändå ljus röst.
- Nej, inte vad jag har hört. Har du sett något
då?
- Inte vad nån har sagt till mig i alla fall,
svarade han.
- Åh, vi kommer aldrig att komma dit. Hur vi än
gör. Helvete! vräkte han kraftigt ur sig med hes röst, fast han nu var
ordentligt hungrig.
- Men Glenn är ju flygrädd, han kan väl inte rå
för det.
- Nej, men bara han hade sagt något innan. Eller
efter. Det spelar ingen roll, bara inte tiden hade runnit iväg, eller gått för
långt. Nu är ju morgonen nästan slut. Dagen är borta och morgondagen knackar ju
på porten. Någonstans mitt emellan hade varit det bästa.
- Hur hade Gunnars mamma ens trott att det skulle
gå? Var allt bara en lögn. Ren och skär?
Tårarna rann nu nedför hennes ansikte och energin
var nästan nere på marknivå. Även ärmen var helt blöt av all fukt från ögat.
Den högra var blötast, men hon brydde sig inte alls nu. Hon hade en ny t-shirt
som låg på hyllan egentligen, men hon valde att ha på sig sin gamla.
Var allt förgäves nu? Det kändes så. De hade
jobbat för detta under flera dagar, timmar och till och med minuter. Många
säger att det var sekunder också, men det vet man inte helt säkert. Det var i
alla fall som att alla andra trodde att tiden stod stilla. Han fattade inte hur
de kunde tänka så.
- Gunnar! Det är slut nu, ropade kaptenen som hade
varit tyst ända från början nästan.
De hade inte ens lagt märke till honom. Jo, i
början förstås, men inte sen. Men nu hade han kommit fram, från ingenstans
föreföll det som. Alla var chockade och tittade på honom jättestort.
Flyget stod kvar på det ställe som det hade blivit
parkerat på under morgonen.
- Jag orkar inte mer, jag orkar verkligen inte.
Man såg på honom att det kanske var hans sista dag.
Två stycken som inte varit med förut i
diskussionen, tittade på varandra helt utan vetskap om att den andra hade tänkt
titta på den ena - med skarp och klar blick.
Ljudet från omgivningen hade blivit helt annorlunda på bara en kort tid.
Den ena sa:
- Jag tror att det är slut nu.
Det blev tyst. Man kunde bara höra en knappnål
falla. Så tyst var det.
- Vem tappade den? sa den andra då.
Det var ingen som ville svara, så tyst hade det
blivit. De kanske skämdes?
Då sa en av killarna till den andra som stod
bredvid:
- Jag orkar inte mer. Har början kanske slutat helt nu?
Ja, ungefär så här kan en historia succesivt byggas
upp och spänningen öka till nästan olidlighet. Vad ska hända härnäst tro? Ska Gunnar orka? Ska pappan skymta till bakom fler personer? Var det kaptenen som hade parkerat flygplanet, eller hans kollega? Det
vet man inte riktigt. Men just såna saker kommer man att få veta mer om då den spännande upplösningen så småningom kommer att presenteras i realtid här på world-wide-web.
Och om ni är lika sugna på att läsa som jag är sugen på att skriva hänger ni förstås med i den spännande följetången.
För er som absolut inte orkar vänta på nästa
avsnitt så vill jag bara säga: Håll ut!
Ni däremot som orkar vänta kommer med all säkerhet
att få vänta ett bra tag, men då blir det också så mycket roligare än om man inte
fått vänta alls.
Så till dess! Håll ut. Eller vänta. Men inte för länge!
P.S.
Efter mycket övervägande har jag kommit fram till att det räcker gott med del 1. Så del 2 och 3 uteblir helt enkelt.
Jag tror de flesta har förståelse för detta, men om man skulle känna sig snopen, sviken, dragen vid näsan, upptagen, förskjuten, skjuten eller dragen i byxlinningen:
Skriv till KO eller RO, alt. IMY. Jag är inte tvärsäker på vilken av dessa instanser/myndigheter som skulle kunna tänkas ta upp ett ev. missnöje av det här slaget, men det går nog att googla.
***
Förr eller senare
Jag hade aldrig nån trettioårskris.
Någon fyrtioårskris blev det inte heller.
Inte ens en vid femtio.
Ålder är bara en siffra - det är däremot inte en kalkonhals.
***
Oj då!
Det är ju här jag ska vara och skriva mina små ord,
det är här jag ska vara och lägga ut bläck på pappret.
Men jag har varit på annan plats under ett bra tag.
Jag har svikit mig själv, mitt författarskap och
varit otrogen dig - du underbara skrift-yta och virtuella papper.
Varför då, tänker jag själv, fast jag redan vet svaret.
Men är svaret bara en undanflykt eller en verklig orsak till svek?
Det är om den saken jag nu, med sanning i sinnet, vill skriva.
Det är om detta jag vill berätta. Bekännelsen blir dock kort.
Min otrohet har bestått i att fjäska för ett annat medium.
Ett element som jag, utan minsta tvivel, ska hänga ut här.
Hon, eller han ... nej, hen heter ... Näe, det är ingetdera!
DEN heter: musik. Ja, för helvete! Det är musiken som kidnappat mig.
Jag och de jävla orden som hade så förbannat roligt. Trevligt.
Fan för mig! Fan för mitt jävla bedrägeri!
Men ... jag tänker att jag återkommer.
Ska förlåta mig själv. Hoppas kunna det.
Så snart jag knutit ihop musik-säcken och lagt ut tonerna.
Vi ses, mitt lustfyllda skrivpalats!
***
EN stilla kamp
Det börjar mörkna nu. Sakta drar det fram. Man kan inte märka av förändringen om man betraktar. Man behöver ta paus; och sen titta igen lite senare. Då kan man ana en förändring. Så långsamt sveper det svarta över himmelen.
Ett
stearinljus står på bordet. Det speglar sig i fönstret och vill ta
uppmärksamheten ifrån det där utanför – träd och annat. Mest björkar men också
en och annan tall som rotat sig lite längre bort.
Linda kan se träden, trots allt, bara hon förflyttar blicken lite åt sidan. De
marmorerade brunaktiga stammarna är resliga. Grenarna har långa barr. De
vitklädda saxofonbjörkarna är i emellertid inte ståtliga alls. Inte långa
heller. Inget barr. De har mist sina frisyrer.
Hon ler av bilden i tanken. Frisyrer. Så komiskt.
Men nakenheten påminner om hennes tjockpälsade katt som trillade i vattnet. Den
kom upp smal som en tråd. Och skakade sina spretiga ben vid varje steg den tog.
Skamset, med ryggen kutad.
Björkarna har också krokiga ryggar. De är originella och egna. Precis som
katten. Linda undrar om de också skäms nu? För att de blev tagna på sängen. Det
måste vara så. Någon tog deras huvudbeklädnad. Är nog därför de kröker rygg och
försöker skyla sig nu?
Katten
hade blivit tagen på sängen när den föll i det kalla vattnet. Den såg så
skamsen ut. Då hade den aldrig kunnat gå förbi någon alls med högburet huvud
eller högt buren svans - svassat förbi så där fint, inte med den trådkroppen.
Linda skulle ha skrattat. Det visste den förödmjukade missen. Ville inte ens
försöka spela ogenerad, där den gick med svansen mellan benen.
Hon tar en kopp kaffe. Koppen värmer hennes händer. Kaffet hennes hals och
bröst. Genom händerna flödar det skönt via armarna och in i henne. Värmen möts
där ovanför magen någonstans och sprider sig snabbt i kroppen. Fast hon frös
inte innan. Hon var behagligt ljummen. Men i huvudet har hon redan börjat känna
av förändringen, den där isande känslan. Snart är det som det brukar.
Pappa
sa en gång: ”Du vet, jag orkade inte med mörkret bara. Det var framför allt det
som gjorde att jag stack.”
Linda förstod vad han menade. Hon tänker inte likadant. Men det som håller på
att hända förändrar människor i grunden. Varje gång. Den där förvandlingen. På
liv och död. Några kanske ger upp. Resignerar ... för att, hon vet inte
riktigt. Och några lever upp. Det är så märkligt. Hur olika det kan upplevas.
Det vita stearinljuset som står där på bordet verkar kräva mer uppmärksamhet nu och fladdrar till i den luftström som elementet under fönstret genererar i samarbete med den omgivande, något tyngre, luften. Två källor samarbetar. De visar att de är relevanta. Särskilt nu. Nu är deras tid att skina.
Björkarna
där ute är stela, gräset fruset, asfalten är kall och luften är kylig. Hon ser
att himlen är klar. Isblå, fast mörkret försöker täcka över allt - alltihop
från den övre sfären ända ned till marken. Allt som finns där utanför verkar
arbeta febrilt för att visa sig för henne. För alla kanske? Det är en subtil
kamp om uppmärksamheten. Natten vill säga att den dominerar i detta nu. Ja, hon
vet. Kampen pågår.
Blad, stjälkar och örtartat har fått ge vika. Gräset har slutat streta emot.
Kanske är det dags för dem att bara släppa taget, avsluta sin kamp.
Någonstans, långt in, borde de alla veta med sig. Att det inte är någon idé.
Det svartnar mer och mer. Lindas tankar, hennes djupaste inre, viker också av.
Det blir alltmer diffust. Hon ser inte något mer där ute. Lågan fördunklar
skymningen helt nu. Den lyser så starkt. Alldeles för starkt, som om hela
världen står i brand mitt framför hennes ögon.
Värmen!
Det bränner till ordentligt och hon återfår medvetandet i samma stund som
hennes kropp rycker till. Hon skriker till av rädsla. Ett kort stackato. En duk
brinner framför hennes ansikte och hjärtat är av eld i hettan. Det pumpar ut
blod i snabb takt, men värmer inte henne alls. Det isar. Eller ...?!
Hon ser sina armar slå på de ännu inte så utvecklade lågorna. De har ingen
chans. Ljuset ligger omkullvält bredvid och bara tittar på. Dess låga är släkt.
Den här striden vann Linda.
- Linda, vad gör du där ute egentligen? Skulle du inte sätta ut talg till
fåglarna.
Hon spanar ut i mörkret. Frånvaron av den ensamt dansande lågan från
stearinljuset, som alldeles nyss ville spegla sig i fönstret, har rensat luften
från reflektioner. Synfältet är nu klart. Där ute är det nästan helt svart. Hon
hör tystnaden; kort efter uppvaknandet. Tänker efter en stund och svarar:
- Ja, jag ska sätta ut talg. Men jag kanske gör det imorgon i stället, för att
... jag vill inte störa.
- Sitter de där nu, det
kan jag väl ändå inte tro?
- Många är där. Kanske alla? Och de verkar inte vilja ha någon där ute nu.
Det är alldeles klart utanför och blåser inte ens en minsta pust. Det är något
som oroar samtidigt som det lugnar. Kan inte bli vackrare eller mer stillsamt.
- Jag tror de vill att vi väntar på deras nästa drag innan jag går ut. Innan
nån går ut. De tänker nog att vi ska sova.
- Vad pratar du om egentligen? Vilka de?
- Inte fåglarna. Bara de andra ... och nu! Nu ser jag vems drag det var. Det
var hans, vad heter han, den där kungen?
Det singlar ner vita små flingor från ingenstans. Man ser inga hål i det
svarta, men de kommer ändå. De rör sig så vackert i riktning ned mot allt det
som innan spirat på marken. De åker slalom mellan varandra, dansar i ring.
Flingorna blir större och större. Och växer fort. Snart är de stora som
Lovikkavantar.
- Mamma, nu vet jag verkligen vad som var nästa drag. Det var snön. Det var
snön som vann. Den sipprar till och med igenom mörkret.
Det
har pågått en kamp mellan elementen. En kamp mellan ljus och mörker, värme och
kyla, tröghet och lättrörlighet. Linda har just bevittnat en strid mellan dem
som vill ta plats och dem som tagit plats innan. En ny scen har utspelats
framför henne.
Aldrig har väl det varit så tydligt, tänker hon. Hon är så glad över att hon
känt sig hängig idag. Hon hade inte kunnat uppleva det så här utan den där
dåsigheten.
Det
doftar bränt ull från ärmarna på hennes stickade tröja. En ljuvlig doft som
påminner om allt det härliga som står för dörren. Doften påminner om
verkligheten. Det som alltid funnits. Det som kommer från vår jord. Ännu ett
element.
Man klarar av den här förändringen – om man bara kan se allt det vackra. Det
börjar alltid så här. Och det som följer är inte bara mörker och kyla.
Det är ljus och värme. Det är längtan, glädje och det är snövita dagar.
- Mamma, vintern är här nu!
***
JÄVLA OXYMORONER!
Ett helt liv har passerat och jag har inte varit in här och skrivit något sedan slutet av februari, 2024. Vi är i augusti nu. Det känns märkligt. Skriver jag ens? Är jag en s.k. skrivande människa? Jag vet faktiskt inte. Men jag har ett slags minne av det, ett minne av att jag skrivit en bok. Och jag måste komma vidare. Jag har ingenting att säga just nu däremot, men behöver komma igång. Känner mig så patetisk, men vem har sagt att det ska vara en fröjd att skriva? Allt man gör resulterar för eller senare i ett slags känsla av befinna sig i en återvändsgränd. Jag undrar ifall jag är där nu? När det bara är att kasta in handduken och inse att man inte är ämnad för det man försöker sig på.
Men så tränger sig samtidigt en annan tanke på, en tanke som ändå tar över. För att lusten är så stor.
Vem säger att någon behöver vara ämnad något för att göra?
Är detta inte bara en ursäkt för att få ge upp?
När de där tankarna kommer upp, är det inte bara den svagsintes reträtt inför att det börjar bli lite jobbigt?
Är inte detta bara den gamla följeslagaren Jante som gör ett högst väntat besök i ditt huvud?
Är inte detta bara de förbannade förväntningarna som vi tror att både historien och Lutherdomen ställer på oss?
Skärpt dig istället och skriv för böveln! tänker jag.
Min inre röst frågar mig om jag inte tycker det här är roligt? Den frågar om jag är beredd att ge upp? För ... vad?
Ska du sluta skriva föra att du tänker dig att någon har förväntningar? Är du inte starkare än så?
Så där kan man hålla på att resonera inför sig själv hur länge som helst, men det kommer inte att leda till någonting konstruktivt. Det enda konstruktiva här är ta kommandot och själv bestämma sig för vad man tycker är värdigt.
Om jag tycker det är roligt att skriva så ska jag väl för tusan få göra det, utan att bli stoppad av mig själv, eller någon annan? Bedömd kommer jag förstås alltid att bli, men det får jag räkna med. Och det vill jag ändå bli, när det handlar om positiv kritik. Inte annars. För att jag inte är redo för det. För att jag inte är en skrivande människa? Jag skriver jag bara. För att det är roligt.
Så nu skriver jag. Skiter i alla bedömningar och bara börjar.
Eftersom jag inte har någonting att säga så får jag börja med det enda jag har i huvudet just nu. Förstärkningsord. Så motsägelsefullt ...
Jag åt en as-färsk apelsin igår, yttrade sig (S)tig. Den var äckligt god alltså.
Det bästa med att äta färsk frukt är att man blir fett smal av det.
Äh, Eva äter mycket frukt och hon tror hon är nån jävla ängel bara för det.
Ja, hon pluggade ju näringslära i kvadrat! Gick nån studiecirkel.
Bottenlöst ytligt ämne om jag får yttra mig?
Hon var sorgligt glad när hon berättade om den. Ingen riktning alls på kursen, skulle jag säga.
Och så var hon så där barnsligt vuxen när hon ville framlägga sina spekulativa fakta.
Tror du fan inte hon vinterbadar också? Hon säger att det är sjukligt friskt i vattnet.
Haha! Man måste gråta.
Allvarligt. Det här är ju löjligt.
En sannare lögn får man leta efter.
Jag är så hänfört less på hennes odugliga duktighet.
Näringslära är för övrigt bara tidlöst kortlivade kunskaper.
Är det något som är oföränderligt så är det att dessa fakta ändras hela tiden.
Adam äter i alla fall bara drickyoghurt. Med sked. Och det med besked. Och han är dödligt levande.
Han behövde ingen jävla studiecirkel för att fatta det. Men då är han inte fyrkantig heller.
Jag gillar att inte tycka om oxymoroner.
***
PÅGÅENDE UTREDNING
Idag tänkte jag tänka högt. Riktigt högt. Och försöka begripa varför jag reagerar så starkt på vissa texter jag läser.
Varför slår vissa ordsammansättningar an en ton som kan vara i samklang med min själ? Varför är jag så känslig för just dessa ord och/eller meningar?
Jag vet inte, men Beppe Wolgers är en sådan person som ofta sätter min själ i gungning. Han är en poet som på ett ögonblick får mig att försvinna till en annan värld. En värld som är så där magisk och god. Hela hans väsen omgärdar den där världen och hans närvaro är så stark och påtaglig.
Vad är det Beppe gör, vad är det han säger, vad är det hans prosa vill förmedla?
Där går en flick
a, som sjunger om ko ttar. Själv äger hon två.
Bara den ynka lilla meningen är mer poesi än så mycket annat jag läst. Jag är medveten om att Beppe här är begränsad till ett visst versmått eftersom det är en textrad ur visan "Det gåtfulla folket", men det gör det inte mindre genialt, anser jag.
Men varför går jag igång så mycket på denna mening frågar jag mig själv?
Eller följande:
Samma sak händer egentligen i den senare meningen, fast här är omedvetenheten kanske närmare ett slags medvetande hos den lilla killen?
Jag resonerar så för att jag kommer ihåg hur jag själv fungerade, och tänkte, som barn vid vissa tillfällen.
Om jag fokuserar på liknande skeenden i min barndom, som t.ex. då jag gissade fel - men ändå hade det korrekta svaret som alternativ gissning - och i samma stund jag fick veta det rätta svaret och då "lurade" mig själv till att det nog var just detta (det korrekta) jag hade tänkt svara. Just för att det ändå fanns på näthinnan och att jag av den anledningen gav mig själv rätt. Det var ju ett "nästan" som förvandlades till ett helt riktigt på några mikrosekunder. Ungefär på samma sätt som när killen i strofen gissar på bilarna. I samma stund som bilarna dök upp så kunde han nog föreställa sig alternativet redan innan (eller åtminstone: en annan bil) och korrigerade sig på en omärkbar tidsenhet - så att han själv t.o.m. trodde på det. Inget självbedrägeri, utan bara barnets här-och-nu-logik som det möjligen inte ens reflekterar över?
Och med detta tvivel blir framkommer kanske ytterligare en förklaring till att de små verserna klingar i harmoni med mig själv; att de är så tolkningsbara, trots enkelheten. Det kan ju vara så att orden är lika tolkningsbara som vilket måleri-konstverk som helst, trots att vi anser att orden har en så specifik innebörd? Eller varför inte jämföra med en lagtext som endast har till uppgift att vara spot on specifik?
Tillfälligt avbrott, men fortsättning följer ...
Nu så. Här igen. Ska bara kolla vad jag skrev senast här ovan.
Okej, det var det där med känslor och ord/text. Visst är det märkligt hur stor en text kan bli för en? Eller hur mycket en text kan påverka en?
Det har hänt att jag läst några rader och därefter fått så mycket mer gjort än vanligt efteråt, just med anledning av den energi texten gav. Ibland kan man läsa något tänkvärt devis och få en riktig aha-upplevelse. Som om komplicerade saker blir simpla efteråt. Som att svåra saker blir enkla. Eller att oförklarliga ting blir begripliga, på bara en sekund.
För min del har jag försökt plantera t.ex. följande uttryck långt inne i mig själv: "Framgång
är att få det man vill ha, lycka är att vilja ha det man får", "Den som aldrig gör
något gör aldrig fel" och Michael Jordans klassiska "I missed 100 % of the shots I never took". Bara för att inte glömma det som är grundläggande för mig och min livsfilosofi. En filosofi som jag förvisso inte definierat, men ändå. Ibland hjälper de här satserna mig att förstå vad det är jag behöver låta komma till ytan, eller vad jag behöver fokusera på för att skapa riktning i vardagen; i livet. Att inte sätta hinder för sig själv eller göra saker större än vad de egentligen är, utan att istället förmå sig själv se hur de stora tingen inte är så stora egentligen.
Så mycket beror på vilken sida man väljer att betrakta saker från. Ställer man sig på andra sidan en konkav lins så är den naturligtvis konvex på andra sidan. Fullkomligt logiskt, men så länge du inte byter perspektiv blir du aldrig upplyst om detta.
Men det var ju Beppe jag uppehöll mig vid egentligen. Eller Beppes texter. Men det finns andra texter som påverkar mig på samma sätt, även om de inte är så många. Det fanns någonting i den där eran då Hasse & Tage, Påvel med flera var verksamma. Det fanns någonting oskyldigt och ... barnlikt i många av deras texter och mycket av deras humor. En enkelhet och enfald som man inte ser på samma sätt idag. Eller i alla fall inte lika ofta; eller lika tydligt. Jag säger inte att det var bättre, eller sämre än något annat. Bara att det tydligen passar mig på något sätt som får mitt inre att vibrera i harmoni med den jag är. Och förklaringen till det försökte jag mig på att redogöra för innan den ofrivilliga "pausen".
I pausen var jag för övrigt på kulturfestival.
I pausen var jag även på seglats.
I pausen var jag nästan helt frånvarande från just det här.
Men jag var fullständigt närvarande där jag var. I alla fall nästan.
***