Bokrecensioner

***

Ett Sverige vi minns

Varmt tack Patrik för en särdeles läsvärd bok!
Ditt naturliga sätt att återge din uppväxt gav mig den ovanliga känslan av djup igenkänning.
Att bara kalla läsupplevelsen sentimental är att missa hela spektrat av nya insikter, uppskattning och reflektion som berättelsen gav upphov till i mig.

Jag tror att boken är värdefull för alla som vill knyta an och väcka fina minnen från sin uppväxt.
I vart fall är det gåvan jag fått. En storartad gåva!

Mikael Hedman 

***

Uppstarten av läsandet blev ... skratt.

Så dråpligt! Det var det här med sopnedkastincidenten. Och sen fortsatte det med flygplanskraschen, hissäventyret, tjejintresset, sanning eller konka, första-sex-försöket ... Det här är minnen från barndomens värld i Kiruna på 70-talet, om tryggheten hemma, kompisarna och friheten. Patrik Henriksson tar oss med i valda delar av hans barndom, i lekar, buset och barnets påhittighet i livet.

Min egen barndom var på 70-talet och en stor del av läsandet blev för mig en nostalgitripp, ett innehåll som tog mig tillbaks till min egen uppväxt, och under läsandets gång kom en massa minnen tillbaks, alla upptåg vi gjorde, rädslan och beundran för de större tuffare barnen, första smygblosset, killarna man var hemligt förälskad i och ett kompisliv i frihet från föräldrarna. En tid för utforskning och lärande!

Det här är en lättläst och underhållande bok utifrån en mans tillbakablickar och med en vuxens reflektioner. En bok vars innehåll många i min generation kan relatera till, men som säkert kan vara underhållande även för alla andra. En stor dos av 70-tal och det kändes så bra och tryggt att läsa den, men samtidigt vemodigt och delar av innehållet ledsamt.

Ja, jag älskar boken!

Ninas Boktips (Blogg)

***

På något sätt är det som att läsa en varm sommarskildring av en solig uppväxt på sextio- och sjuttiotalet, även om stora delar utspelas på vintern. Vad annars, då handlingen utspelar sig i Kiruna.

Boken skildrar med värme och ömhet en mans minnen av sin barndoms uppväxt i en liten stad. De av oss som vuxit upp då känner säkerligen igen mycket av det som skrivs, även om vi är födda på andra ställen.
Det är möjligen tidsandan i boken som frambringar denna känsla. Sextio- och sjuttiotalet präglades av framtidstro, arbetarklassen fick det bättre, medelklassen växte och de sociala klyftorna var små. Barnen var såpass trygga att mammorna utan större oro släppte sina telningar att roa sig själva med andra barn. Lekarna i Patriks bok rörde sig över stora områden, utan vakande vuxenögon.

Frihet! ropade tiden. Frihet att vara barn, att leka och lära, att slå sig i vilda lekar, att lära sig av misstag och ... ja, om det nu inte varit för de större grabbarna.
Originalen vandrade fortfarande omkring bland punkthusen och sågs av barn som helt naturliga inslag, mytologiserade ibland, men aldrig riktigt farliga. Nej, sådana saker fanns inte tid att tänka på, då de korta somrarna skulle användas för långa cykelturer, äventyr, fiske, och vintrarna till att åka nedför backar, snögrottor och tunnelsystem skulle byggas. Allt var frihet.
Det var en tid för barnets frihet i en geografiskt liten del av staden och världen. Men den delen var deras.

Många mammor fanns det, frånvarande pappor och ont om pengar var det gott om bland de boende bland punkthusen. Men kärlek och samhörighet fanns det desto mer av. Patrik berättar om allt detta med stor värme och nutida förståelse för det han var med om som barn.

En fin bok.

Ove Grape (Universitetslektor i Socialt arbete vid Umeå universitet)

***

Jag har just läst romanen ”I glömskans spår hittar jag tillbaka” med undertiteln ”En anekdotisk barndomsskildring i en hel del”.

En hel del? Jag funderar på om undertiteln/beskrivningen möjligen är ironisk, för visst behöver man väl minst två delar för att tala om delar? Kanske låter författaren oss redan här förstå att det finns en del humor mellan sidorna? Jag gissar att han har en räv bakom örat.
Jag brukar vanligen inte läsa memoarer, men redan i inledningen observerar jag att det inte är fråga om en klassisk memoar. Jag vill istället påstå att det är en historia som till stor del, eller liten, består av självbiografiska inslag. Och sanningshalten vet man inget om.

Berättelsen tar fall fart mitt i ett kaotiskt skeende där några barn försatt sig i en ”omöjlig” situation som de behöver reda ut. Och efter bara några få sidor får man förklaringen till det hela. Det är en rolig inledning. Författaren knyter ihop premissen på ett fint sätt och man behöver bara hänga med i texten som lättsamt guidar en igenom hela boken i vilken man får följa huvudpersonen från barndomen fram tills starten på tonåren.

Författaren har ett underfundigt och roligt språk, och här och där dyker en del poetiska och vackra rader fram som jag själv kunde omfamna mig med. Om man varit barn själv så är det väldigt lätt att identifiera sig med både historien och barnens unika värld, trots att berättelsen utspelar sig i ett nordligt Kiruna under 70-talet.
Slutet är snitsigt och jag drar ordentligt på mungiporna efter slutordet.

En fin och öppenhjärtlig berättelse som är underhållande hela vägen.

Ted Burström (Bokmal & VD på TomToms)

***

Här nedan kan du också läsa några ord från några som
varit så vänliga och uttryckt sig om boken